börja läs här.

Jag började på eftermiddagen/kvällen igår (för fyra år sedan) så smått att få värkar i oregelbund takt och med pendlande styrka. Chocken höll fortfarande i sig och jag litade inte riktigt på läkaren och barnmorskorna som förkunnade att "snart var det allt dags". Det kändes overkligen, lite som att det här kan inte hända mig, att föda "så" pass tidigt. Jag hade visserligen gått i tankar om att det faktiskt KUNDE bli så att förlossningen startade i samband med vändningen men man tror ju som sagt aldrig att de skulle hända en själv.

J ringde till min mamma någongång på eftermiddagen den 1 Juli och mamma tog sig i besturtning till Danderyd med kläder, skor och saker till mig. Tanken var ju somsagt att förlossningen skulle ske på Gotland och att min låssas mamma Marie skulle närvara men icke sa nicke, Engla hade andra planer hon.

Kvällen fortlöpte men inga större förändringar skedde på värk fronten så söta J for hem någon gång vid halv ett på natten mellan den första och andra Juli, med lov ord om att det INTE skulle bli någon bebis under natten. Då hade J varit vid min sida under många timmar, stöttat, skrattat och puschat mig, tror inte jag hade klarat allt så bra som jag gjorde utan henne.

Under natten blev det inte många timmars sömn mellan värkarna och jag fick alvedon som tydligen skulle ge någon hjälp, vilket jag inte alls märkte av. Mamma höll sig vid min sida och vi lyssnade båda med spänning på ljuden och skriken från det andra salarna som ekade i natten. Det gick till den punkten att min mamma fick gå ut och fråga om det gick bra för en av kvinnorna som skrek i högansky och skrämde vettet ur varenda människa. Jodå, det hade gått bra.

På morgonen idag för fyra år sedan så kom J tillbaka och jag var då tröttare än tröttast efter över ett dygn av värkar, ingen sömn eller mat. Plötsligt får jag besked om att "nu tar vi hål på hinnorna". Sagt och gjort. Jag fortsätter som hela dygnet att andas igenom värkarna med mamma och J som turas om att massera min rygg. Ingenting liksom tens, vetekuddar eller lustgas biter på mig och jag bestämmer mig för att med hjälp av att knyta och släppa mina händer i takt med värkarna är det bästa. Värkarna blir allt starkare när hinnorna är tagna men ännu inte regelbundna. Klockan måste ha varit straxt efter lunch när barnmorksan kopplade mig till en droppställning och jag fick värkstimulerande för att skynda på värkarna och få dem regelbundna.

Timmarna gick och jag gick varv efter varv ute i korridoren och märker att värkarna återkom på exakt samma ställe och med det har de altså blivit regelbundna. Efter något som kändes som en evighet utan mat och sömn så kom en barnmorska in till mig.

"Hon övertalas att få en EDA, vilket hon under nästan två dygn av värkar sagt nej till, men nu måste hon vila för att orka med krystvärkarna senare tycker barnmorskan."

Jag var smått förtvivlad trots de smärtsamma värkarna som bara ökade i styrka och ville för allt i världen INTE ha EDA (ryggmärgsbedövning). Mamma har berättat i efterhand att hon grät när dom satte den för hon visste att jag verkligen inte ville. Fick även veta att EDAn sattes utifall man blevtvungen att göra akut snitt då Englas hjärtljud blivit oregelbundna och svagare.

forstättning imorgon bitti...

exakt för fyra år sedan...