Aj aj aj. För ca fem minuter sedan så tok föll jag ner för trappan med datorn under armen och två tallrikar i den andra. Mina knogar blev helt demolerade och hela sidan av ryggen är paj och datorn fick sen en rejäl duns men fungerar som den ska! Vilken star på morgonen va? Underbart.

Igår var en lugn dag utan datorer OCH mobil för den delen också. Hade förlagt den på ljudlös. Stupid. Det blev iaf en sväng till kista och massor av mys.

Engla är helt frälst för tillfället. Halå, det är ju våår! Det är det enda min dotter pratat om sen ja, November? Och nu när den är här så är hon så söt och utbrister konstant saker som: "åh mamma, titta blommor, nu är det vår och snart sommar!" Sommar hetsen är väl grundad i att hennes födelsedag är då. Även det är ett populärt ämne här hemma.

Så, igår köpte jag en fin kavaj. Jag hade siktet inställt på en svart lång kapp-liknande-sak men när jag gick till spegeln i butiken så hängde den här gobiten där. OCH var nedsatt till inga pengar alls (från en massa pengar).

H&M trend (dom har inte det i kista, därav rean 149:-)


Så, har ni fina människor möjligen upptäckt att det skett lite små förändringar här på sidan? Nu är det ny profilbild(er) som gäller samt en direkt länk till mina auktioner på tradera som ni för övrigt måste checka in. Samt lite annat pillerille, såklart gjort av denna donna.

Sitter här med gårdagens smink kletat i ansiktet. Har inte tagit mig i kragen och tvättat av det ännu.

Engla har varit feberfri nu sen igår morse och med det får hon alltså gå till dagis idag. Själv jobbar jag kvällspasset vilket jag känner mig på tok för trött för. Men det är bara bita ihop! Det är inte varje dag man läängtar efter att gå till jobbet, vilket jag dock varit förunnad att oftast göra men alla har vi ju våra dagar.

Har pratat med C precis och fy sjutton var dålig han är! Riktigt riktigt risig men halsont, feber och svettningar. Han skulle ha kommit hit ikväll men nu blir det dunder kurering för hans del. Själv blir jag med Engla, hon åker inte till M förens imorgon. Det skulle bakas och grejer hos dem ikväll så det var lättare att hon var kvar hos mig en dag extra. Då kanske vi hinner göra de sista påskpysslet som blev över från igår också. Engla tjatade om det imorse.

Det värsta när ens fina är sjuk är att man inget kan göra. Jag vill åka och "ta hand om" men då blir säkert jag sjuk och sen han igen och igen. Bara onödigt att ta risken. Bättre att vi båda är frisk i helgen så vi kan mysa och fira påsk! Saknar iaf.

 
En miljon års gamla bilder.

Kusse kärlek, igår.

Sol, sol, sol! Kanske var lika bra att det var liksom en mellan dagn igår med grått och trist väder. Det gör bara att man uppskattar sådana här dagar mer. Dock så ska jag inte få njuta något vidare av solen eftersom jag idag börjar jobba, på allvar. Haha lite som att det var på låssas förut. Men det ska bli super skoj iaf. Ska börja med att fixa en present till vår chef som fyllde år i Lördags. Antagligen så får det bli någon mysig kräm från body shop, alltid poppis!

Igår kväll blev det bio med finaste C, Fast and Furious fick det bli. Grym film, i all ärlighet. Jag är inget fan av farfyllda filmer med snabba klipp och höga ljud, MEN jag har ju inte heller direkt sett någon. Och jag måste säga att jag blev glatt överaskad och tyckte den var kalas bra. Rekomenderas, om ni vill vara snälla mot killen, haha.

Nu ska jag och Plingan fortsätta äta frulleburre.

Varför är livet så fruktansvärt, fruktansvärt orättvist? Det känns som det mest har rasat och nu rasar det igen, mer än någonsin. Inte mitt liv, men en stor del av det är påväg att ge vika och det gör så ont. Man vet att det egentligen inte handlar om enbart "mig och mitt" men det är något som påverkar alla omkring mig och det märks i luften att det inte är bra. Att det är försent och förjäves. Det är Du som får lida och som mår sämre än någon människa förtjänar. Jag önskar ingen att få bli sjuk så som du. Ingen. Men jag känner bara den yttre smärtan. Smärtan som kommer utav rädslan.

Förra fredagen åkte min farmor in på sjukhus. Idag vet vi att det inte är något som går över eller som går att fixa med medecin eller operation. Men hon måste vara stark men jag vet inte om hon orkar. Det har nog gått för långt och hoppet i hennes ögon har slocknat avsevärt.

Jag var hos hennes i Måndags, innan jag åkte. Jag fick panik när jag hörde vad som hänt och blev rädd att det kanske skulle vara försent att vänta med att hälsa på tills jag kom hem. Jag hade suttit hela morgonen och knepat och knåpat ihop ett foto album till henne med bilder från i sommras som jag ville ge henne för att hon skulle få styrkan tillbaka, livsglädjen och allt därtill. Jag ville visa henne det glada bilderna på barnen, solen, sommaren och jag ville få henne att tro på att hon kommer vara där igen, på Gotland och på stranden. Hon orkade knappt titta i det men jag vet att hon uppskattade det. Och det känns viktigt för mig.

När min farfar gick bort för 5 år sedan så kom det på något sett som en blixt från klar himmel. Vi visste alla att han var sjuk ( i cancer) men läkarna var hoppfulla och trodde på bättring. Det var på sommaren och jag skulle precis åka till Hultsfred på festival. Farfar hade pratat med pappa som vidarebefodrade hälsningen om att farfar gärna ville träffa mig för att berätta något. Han hade nyligen läst en novell jag skrivit för ett arbete i skolan som jag fått högsta betyg på och som handlade om självmord. Jag tror kanske det hade med den att göra. Han var stolt över hur duktig jag var på att skriva vet jag men jag vet inte vad det var han ville säga mer för jag fick aldrig höra. Han dog dagen innan jag kom hem. Jag har aldrig känt mig som jag gjorde då. Det var som att luften rann ur mig och som att jag missat något stort. Något som jag aldrig kommer få veta vad det var eller vad det handlade om.

Senare den sommaren dog min mormor också. Det är de två dödsfall jag fått uppleva och kommer ihåg på mina tjugotvå år. Jag vill inte uppleve ett till. Trots att jag vet att det är livets gång och att vi alla kommer vandra samma väg så vill jag inte se det. Jag vill förneka det in i det sista. Precis så är det jag gör nu. Jag vill inte för mitt liv tro att något kommer hända med farmor, hon är sjuk, jag vet. Men hon kommer reda sig och i sommar kommer hon springa runt på tomten på landet som vanligt. Vi kommer sola och rensa i trädgården och barnen kommer leka och ty sig till henne som det alltid gjort. Hon kommer ägna sin tid till att tillfredställa alla och som alltid ställa sig i sista rummet och se till andras behov, men jag kommer inte tillåta det längre, inte på samma sett. Livet är för kort. 

Vi har haft våra duster. En rejäl en för snart två år sedan. Det är inget jag idag är stolt över men jag kan ändå se tillbaka på det som lärorikt. Jag tog mig i kragen den gången och ringde farmor för att be om ursäkt. Det är något jag är stolt över och farmor uppskattade det till tårar. Det känns på någit vis bra idag, att jag vet att jag stod upp och inte ville vara ovänner. För man vet aldrig. Man vet aldrig när livet vänder sig ryggen. Var man än är i livet så är vi alla sårbara och det kan hända den bästa. Precis som nu.

 



 

 




 Kärlek.