idag för fyra år sedan fortsättning...

2009-07-03 | 14:39:50
.. när jag väl blev övertalad att ta EDA så kom läkaren in och tröck in den milslånga nålen i min rygg. Det gällde att ligga blixtstilla så den inte hamnade snett. Värkarna gjorde det inte lätt men med en stilla gråt och tårar rinnande längst kinderna så sattes den och det dröjde inte länge förens ett lugn lades sig över mig och salen. Vi tittade alla på hur mina värkar fortsatte att visa toppar på ctgn men nu kände jag dem inte överhuvudtaget.

Jag fick mig någon timmes vila men fick straxt efter midnatt ett ryck och ville upp och gå igen, det kröp i min ben liksom myror hade krupit upp i dem. Upp och med stöd av mamma och J kom jag på fötter. Plötsligt blir jag rädd, värkarna är tillbaka och den här gången känns det annorlunda. Det kändes bokstavligen som att jag skulle skita på mig och jag kände hur jag ville trycka, trycka ut.

Bara någon timme tidigare hade en barnmorska varit inne och konstaterat att jag ännu inte var öppen helt och att det skulle dröja en stund till. Nu var hon tillbaka och ropade på sina kollegor att skynda. Det var dags.

Jag föll tillbaka i sängen och började skrika på J och mamma att massera mina vader, krypandet ville inte ge med sig och jag ville att det skulle massera så händerna vitnade. Allting från och med nu är som ett töcken och jag minns att jag i ett läge fick dra i mig lustgas och började säga saker som "den sjunger för mig" och barnmorskan drog då bryskt ifrån mig masken för att jag inte skulle försvinna bort för långt.

Jag återtog fattningen och efter att tills nu stått på knä vänder jag mig och lägger mig på rygg. Det var dags att krysta och de lilla knyttet i min mage skulle snart få se dagens (nattens i detta fall) ljus. Klockan var nu två på natten den tredje Juli. Nu börjat jag känna hur Engla är påväg att med hjälp av jämna påtryckningar ta sig ut.

"Emily tar sin hand och känner på huvudet, sedan utbrister hon "Kom ut nu älskling, jag längtar efter dig".. Baaah.. då brister det för mig, jag gråter resten av förlossningen, allt är så fantastiskt!"


"Mycket snart kommer en perfekt liten liten Engla upp på Emilys bröst, tårarna sprutar på mig o mamma, men Emily, hon är chockad *skrattar* "Kommer du ifrån min mage?" säger hon.."

Jag var i chock. Var det här den lilla sak som de senaste åtta månaderna befunnit sig i min mage? Hon var helt perfekt, liten och pippinett, en näsa liksom en lite knapp och man kunde inte likna henne med något annat än en docka.

Den 3 Juli klockan 02:19 kom lillan till jorden. De underbaraste och mest fantastiska jag någonsin gjort, jag skulle kunna göra om det, trots de långa timmarna, imorgon igen.





 













 åh.

idag för fyra år sedan fortsättning...

2009-07-02 | 21:12:55
börja läs här.

Jag
började på eftermiddagen/kvällen igår (för fyra år sedan) så smått att få värkar i oregelbund takt och med pendlande styrka. Chocken höll fortfarande i sig och jag litade inte riktigt på läkaren och barnmorskorna som förkunnade att "snart var det allt dags". Det kändes overkligen, lite som att det här kan inte hända mig, att föda "så" pass tidigt. Jag hade visserligen gått i tankar om att det faktiskt KUNDE bli så att förlossningen startade i samband med vändningen men man tror ju som sagt aldrig att de skulle hända en själv.

J ringde till min mamma någongång på eftermiddagen den 1 Juli och mamma tog sig i besturtning till Danderyd med kläder, skor och saker till mig. Tanken var ju somsagt att förlossningen skulle ske på Gotland och att min låssas mamma Marie skulle närvara men icke sa nicke, Engla hade andra planer hon.

Kvällen fortlöpte men inga större förändringar skedde på värk fronten så söta J for hem någon gång vid halv ett på natten mellan den första och andra Juli, med lov ord om att det INTE skulle bli någon bebis under natten. Då hade J varit vid min sida under många timmar, stöttat, skrattat och puschat mig, tror inte jag hade klarat allt så bra som jag gjorde utan henne.

Under natten blev det inte många timmars sömn mellan värkarna och jag fick alvedon som tydligen skulle ge någon hjälp, vilket jag inte alls märkte av. Mamma höll sig vid min sida och vi lyssnade båda med spänning på ljuden och skriken från det andra salarna som ekade i natten. Det gick till den punkten att min mamma fick gå ut och fråga om det gick bra för en av kvinnorna som skrek i högansky och skrämde vettet ur varenda människa. Jodå, det hade gått bra.

morgonen idag för fyra år sedan så kom J tillbaka och jag var då tröttare än tröttast efter över ett dygn av värkar, ingen sömn eller mat. Plötsligt får jag besked om att "nu tar vi hål på hinnorna". Sagt och gjort. Jag fortsätter som hela dygnet att andas igenom värkarna med mamma och J som turas om att massera min rygg. Ingenting liksom tens, vetekuddar eller lustgas biter på mig och jag bestämmer mig för att med hjälp av att knyta och släppa mina händer i takt med värkarna är det bästa. Värkarna blir allt starkare när hinnorna är tagna men ännu inte regelbundna. Klockan måste ha varit straxt efter lunch när barnmorksan kopplade mig till en droppställning och jag fick värkstimulerande för att skynda på värkarna och få dem regelbundna.

Timmarna gick och jag gick varv efter varv ute i korridoren och märker att värkarna återkom på exakt samma ställe och med det har de altså blivit regelbundna. Efter något som kändes som en evighet utan mat och sömn så kom en barnmorska in till mig.

"Hon övertalas att få en EDA, vilket hon under nästan två dygn av värkar sagt nej till, men nu måste hon vila för att orka med krystvärkarna senare tycker barnmorskan."

Jag var smått förtvivlad trots de smärtsamma värkarna som bara ökade i styrka och ville för allt i världen INTE ha EDA (ryggmärgsbedövning). Mamma har berättat i efterhand att hon grät när dom satte den för hon visste att jag verkligen inte ville. Fick även veta att EDAn sattes utifall man blevtvungen att göra akut snitt då Englas hjärtljud blivit oregelbundna och svagare.

forstättning imorgon bitti...


exakt för fyra år sedan...

idag för fyra år sedan...

2009-07-01 | 21:10:43
...hade jag kommit in till Danderydssjukhus. Engla bebisen låg i sätesställning och de var tvungna att  försöka vända på fröken då vi några dagar senare skulle fara över till Gotland där förlossningen var beräknad att bli och då skulle lilla ligga riktigt. Jag var idag (för fyra år sedan) i vecka 35+6.

Jag hade en vän med mig, som vi kan kalla J, som hon liksom jag var höggravid. Vi skrattade och hade oss och hon tröck min hand hårt när en väldigt handfast läkare kom in, tog tag i magen och började vrida runt. Det gällde att andas, andas. Jag hade fått bricanyl precis innan för att livmodern skulle slappna av och göra vändningen enklare och mindre smärtsam. Det tog en stund att snurra runt bullen i magen och det var inte det underbaraste jag varit med om vill jag lova men med stöd från J så rann tårarna stilla och jag kunde slappna av.

När vändningen var klar och klassades som lyckad, efter att ha studerat lillans hjärta på en ctg aparat, så skulle jag bli utskriven och jag och J hade stora planer på att fara till Täby, köpa baby kläder och äta donken. Efter några steg upp ur sängen och emot toaletten hojtar J att min sjukhusrock är full med blodfläckar. Wonderfull. Inskrivning och ihopkoppling med ctgn var ett faktum, det var slemproppen som helt sonika hade gått.

Någon timme senare så kom den svala och otroligt opersonliga läkaren tillbaka in i rummet och förkunnade att "nu ska du föda barn". Jag blev perplexd och förklarade att nja, det var jag inte riktigt säker eller redo för. Jag blev verkligen ställd och jag tror J såg skräcken i mina ögon. Jag, föda, nu? Va? Det var ju flera veckor kvar och jag hade inte köpt någon vagn, blöjor, kläder eller ens läst på om förlossningen. Det var just dessa saker jag skulle ägna mina höggravida, tunga och långa veckor till. Jag var rädd att väntan skulle bli för lång annars, men man lär sig av sina misstag kan jag lova..

fortsättning imorgon...



  

för exakt 4 år sedan...

Graviditeten - Magen

2008-04-10 | 10:58:42
image434image436

Första bilden är tagen i vecka 16 och andra i vecka 24

image437

Gulle magisen.

image438

Dessa vet jag inte riktigt vilken vecka det är.. tycker bara om dem för man ser Englas rumpis.

image439 image440 

Första bilden tror jag är ca Vecka 30 andra bilden är Vecka 33

image441 image442 image443

Tagna i Vecka 33

image444

Tagen Vecka 35

image445

Dags att komma ut! Vecka 36+0



Tänkte bara fylla på lite under kategorin"Min graviditet" med magbilder. Där finns även min förlossningsberättelse.

Puss



- Förlossningen -

2008-03-02 | 19:32:33
En gammal vän till mig.. som tyvärr ej är det längre, var med mig på förlossningen med Engla och återberättade det såhär;


Allt började med att vi på fredag morgon den 1 Juli (8.35) åkte in för att göra ett vändningsförsök på hennes bebis som låg i säte.
Efter att hon suttit där ett par timmar fick hon bricanyl i handen o hjärtat började bulta, sedan utfördes ett lyckat vändningsförsökt. Efteråt var vi tvungna att sitta kvar på kontroll, Emily hade fått lite sammandragningar av vändningen. Så där satt vi ett par-tre timmar, skrattade o pratade och hade ingen aning om vad som skulle ske.. Vi skulle ju gå o käka McDonalds haha det var så långt som vi hade tänkt oss dagen.

När dom äntligen sa att vi skulle få gå hem så kopplade dom bort Emily ifrån ctg:n och hon skulle bara kila på toa. BLOD! Japp.. det hade kommer blod.. det var helt oväntat slemproppen.. Behöver jag säga att vi blev kvar? hihi Värkarna var oregelbunda och av varierande styrka men kom ändå med varierande mellanrum. En läkare kommer in o undersöker Emily och säger helt kallt, "du ska föda barn".. VA? NU? Det kan inte vara möjligt, stackars Emily blit en aning ställd.. "Jag kan ju inte föda barn nu, det är för tidigt!!"
Jag går ut och ringer hennes mamma som strax kommer dit.

Klockan 00.30 åker jag hem för att få mig lite sömn, personalen lovar o intygar att det inte blir någon bebis under natten och Emily får alvedon att sova på..

Dagen efter kommer jag tillbaka på morgonen runt 9, Emily är trött trött, har inte fått många timmars sömn och stackars Mamma Lena är trött hon oxå.
Men nu börjar det iaf hända grejjer. Dom bestämmer sig för att ta hål på hinnorna. Sagt och gjort så spräcker en läkare dom.
Efter ett tag blir värkarna kraftigare, men inte regelbundna.. ytterligare senare på dagen, runt 14 tror jag, så bestämmer dom att Emily ska få värkstimulerande dropp.. Då kommer värkarna igång.

Under öppningskedet som varade i väldans många timmar andas Emily igenom värkarna, testar lustgas, TENS, akupunktur, varma vetekuddar osv.. Men kommer fram till att det känns bäst då hon får stå upp o gå utan nångonting annat än sin andning. Såå stark tjej, och grym på att andas.. Men som sagt, det tar låååång tid och Emily som inte har varken sovit eller ätit är trött till tusen.. Hon övertalas att få en EDA, vilket hon under nästan två dygn av värkar sagt nej till, men nu måste hon vila för att orka med krystvärkarna senare tycker barnmorskan.

Japp, en narkosläkare kommer in, lägger ryggmärgsbedövningen och sedan sänker sig ett lugn över salen.. värkarna är borta Emily ligger i sängen och myser, slummrar lite medan vi kan se hur värkarna fortsätter på ctg:n..
Kvällen blir till natt och plötsligt är det dags, snabbt går det.. helt plötsligt blir Emily rädd, smärtan har kommit tillbaka och nu på ett annat sätt, det trycker neråt!
Aaah.. alla springer runt och vet inte riktigt vad vi ska göra. Emily står på knä i sängen och säger åt oss att massera hennes vader.. "hårdare" skriker hon hela tiden.. vi står o masserar som galningar! Efter ett tag vänder hon sig om och sätter sig i sängen, krystvärkarna startar och hon tar i för kung o fosterland. Ett litet mörkt huvud uppenbarar sig i en liten glipa! "Den har massa mörkt hår skriker jag".. Emily tar sin hand och känner på huvudet, sedan utbrister hon "Kom ut nu älskling, jag längtar efter dig".. Baaah.. då brister det för mig, jag gråter resten av förlossningen, allt är så fantastiskt! Mycket snart kommer en perfekt liten liten Engla upp på Emilys bröst, tårarna sprutar på mig o mamma, men Emily, hon är chockad *skrattar* "Kommer du ifrån min mage?" säger hon..

Bara några minuter efter förlossningen är Emily uppe på benen. Går på toa och börjar städa i förlossningssalen.. haha.. och detta efter två dygns värkar och allt! Snacka om adrenalinkick eller?

Engla föddes 3/7-05 klockan 02:19. Då har vi varit inne i samma rum sedan 1/7-05 klockan 08:30. Hon vägde 2195 och var 44cm, liten perfekt kicka!



Det absolut bästa finaste och mest fantastiska jag gjort.
Älskar Engla mest av allt på denna jord. Finns ingen finare!



image125
Glad blivande mamma oviss om framtiden.

image126
Nykläckt underbarn.

image127
En docka i vagnen.

image128
Pink for princess, storlek 44! Påväg hem.

image129
Äntligen hemma! Två slagna hjältar.