...hade jag kommit in till Danderydssjukhus. Engla bebisen låg i sätesställning och de var tvungna att  försöka vända på fröken då vi några dagar senare skulle fara över till Gotland där förlossningen var beräknad att bli och då skulle lilla ligga riktigt. Jag var idag (för fyra år sedan) i vecka 35+6.

Jag hade en vän med mig, som vi kan kalla J, som hon liksom jag var höggravid. Vi skrattade och hade oss och hon tröck min hand hårt när en väldigt handfast läkare kom in, tog tag i magen och började vrida runt. Det gällde att andas, andas. Jag hade fått bricanyl precis innan för att livmodern skulle slappna av och göra vändningen enklare och mindre smärtsam. Det tog en stund att snurra runt bullen i magen och det var inte det underbaraste jag varit med om vill jag lova men med stöd från J så rann tårarna stilla och jag kunde slappna av.

När vändningen var klar och klassades som lyckad, efter att ha studerat lillans hjärta på en ctg aparat, så skulle jag bli utskriven och jag och J hade stora planer på att fara till Täby, köpa baby kläder och äta donken. Efter några steg upp ur sängen och emot toaletten hojtar J att min sjukhusrock är full med blodfläckar. Wonderfull. Inskrivning och ihopkoppling med ctgn var ett faktum, det var slemproppen som helt sonika hade gått.

Någon timme senare så kom den svala och otroligt opersonliga läkaren tillbaka in i rummet och förkunnade att "nu ska du föda barn". Jag blev perplexd och förklarade att nja, det var jag inte riktigt säker eller redo för. Jag blev verkligen ställd och jag tror J såg skräcken i mina ögon. Jag, föda, nu? Va? Det var ju flera veckor kvar och jag hade inte köpt någon vagn, blöjor, kläder eller ens läst på om förlossningen. Det var just dessa saker jag skulle ägna mina höggravida, tunga och långa veckor till. Jag var rädd att väntan skulle bli för lång annars, men man lär sig av sina misstag kan jag lova..