ikväll har vi varit hos renée och daniel och ätit middag, christians föräldrar. det har varit en mysig kväll men med ledsama tankar om livet och kanske framförallt döden. den är så nära men ändå så långt bort - onåbar. man hoppas att man ska kunna lura den, missa den på något vis, men vi kommer alla vandra samma väg.

ni vet att jag är rädd för det. kanske vi alla är det på ett eller annats vis? men jag är rädd så det ibland inte är bra för mig. jag kan få panik, tror att jag slutar andas mitt i natten och vakna med handen på ♥ kippandes efter luft.

det är inte bra att vara så, inte alls. jag vet det! men jag har svårt att lita på livet, att jag faktiskt kommer leva en dag till. jag är tjugofyra år och tänker på det här viset. blir man mer vis med åren? eller kommer det kännas så här tills tiden är inne? åh tänk om det fanns svar .. tänk om någon visste och kunde berätta det för mig.

i somras när vi var på gotland så pratade vi om döden. vi pratade om rädslan och om förväntningarna. inga positiva sådana såklart, men vissa lugnare och mer sansade än mina. iaf så disskuterade vi människor som säger sig ha "en nära döden upplevelse". marie delade med sig av tankar och fina förväntningar som nästan värmde.

pappa berättade om en undersökning som han läst om i någon av sina vetenskapstidningar. den ville visa på att människor inte alls "svävat" över sin egen dödsbädd och sett sig sjäv från ovan. för visst känner ni igen det? människor som berättar om hur det sett när läkarna räddat livet på en, hur man lämnat sin egen kropp?

iaf så berättade han att dessa människorna hade skrivit budskap på baksidan av lamporna som hängde i sjukhussalarna. om någon sedan påstått sig ha lämnat sin kropp, eller hur det var, så hade man frågat vad man hade sett, upplevt. inte en ända av dessa människorna hade sett budskapet-texten som var skriven på lamporna.

sjukt .. pappa berättade de som att det borde ha varit tvärtom. som att han skulle avsluta med att "ja också berättade dom exakt vad de var som stod" men nej. sådant gör mig ommöjligt räddare än jag var innan.

var är ni alla idag? ni fina människor som vandrat förbi i mitt liv? ni som gjort avstamp och lämnat vackra, fina avtryck men sen försvunnit in i det som inte finns? var är ni ... ?