NU ÄR jag tokigt trött men jag har inte orkar flytta på mina gäster, så det ligger fortfarande här, tätt intill, och jag har inte haft kraft nog att ställa ner datorn på golvet och stänga av tvn. Det blir en hög med kvälls-tankar istället.

Jag har suttit och kika igenom iphoto och hittat ett gäng helt underbara bilder från i somras, jag får liksom inte nog. Jag kan inte släppa värmen, de bruna kropparna och de lyckliga leendena. Det ser fantastiskt ut! Varför kan vi aldrig uppskatta saker på det vis som det bör uppskattas när vi är mitt i det? Jag kan ibland komma på mig själv med att drömma mig tillbaka till tillfällen som jag vet att jag just då egentligen inte såg tjusningen med eller uppskattade det så pass mkt som jag borde ha gjort. Tex som sommaren.

När sommaren kommer så är vi alltid glada, men uppskattar vi värmen, semestern och allt vad det innebär som vi borde? Jag tror inte det, vi finner alltid fel och brister med allt, men dessa fel och brister minns vi inte när vi tänker tillbaka på det, kanske är det de som är grejen? När vi är mitt upp i något så ser vi inte tjusningen pga att vi fokuserar på fel saker, såsom bristerna/felen.

Jag tror starkt att vi borde börja uppskatta 'nuet' på ett helt annat sett än vad vi i dagensläge gör. Drömma kan vi gör, längta tillbaka, men att leva i nuet och uppskatta det som är just nu skulle ge oss alla en otroligt mycket större livsglädje och livsglädje ger livskvalitét vilket, jag tror, gör oss lyckligare.