min farmor.

Ett datum är satt och nedräkningar har börjat. det maler i huvudet. Hur kommer det gå, vad kommer sägas och hur kommer det kännas. Inga svar. Helt tomt. Det liksom ekar, jag kan inte greppa det. Min farmor är borta, min farmor är död. Hon ska begravas, hon finns inte. Inte här, ingenstans där jag kan röra vid hennes kind eller hålla hennes hand. Hon är någonstans, någonstans är för långt borta. Smärtan är inte grepp bar, liksom tankarna inte är. Det är inget som är övergående som jag skrev om förut, det är något bestående som alltid kommer värka och mala.

Jag vet någonstans djupt inom mig att hon faktiskt är död men jag har kommit på mig själv med tankar som "vad ska farmor vara på pappas fest? Undra om farmor är på gotland samma vecka som oss i sommar?" Det gör ont. Jag vill att det ska vara självklart, att det inte ska finnas ett slut utan att vi alla ska finnas, för varandra. Jag är säkert egoistisk men det skiter jag fan i. Jag är en jävla egoist och jag vill ha min farmor, NU! Ingen har rätten att ta henne, ta henne ifrån oss, som blev lämnade kvar. Ingen har den rätten.

Jag bara ältar. I huvudet om och om igen. Jag får fram bilden av henne ligga alldeles stilla framför mig gång på gång. Hur hennes sista suck rasslar i rummet och hur mina tårar rinner i floder ner på sängen. Hennes hand som bara minuter innan hade kramat min hand. Och hur jag i sekunden hennes hjärta slutade slå tänkte att nu lämnar hon oss, nu finns hon här över och ser ned på oss. Älskade, fina lilla farmor. En sådan levande människa hade på bara ett par veckor förvandlats och var nu bara ett skal. Själen var inte där längre utan hade gått vidare. Vi satt kvar med tårarna, sorgen och tomrummet. Helvete. Jag hatar det, hur kan någon ha rätten.

farmor och jag
♥

Mm ;)

Förstår hur du känner! Minns när min morfar gick bort hur orättvist allt kändes...visst att han var gammal och var sjuk sina sista månader i livet...men ändå vill man att det ska vara som det alltid varit!



Va roligt att du gillar min blogg, för jag gillar din också! :)

Jag har allt mellan 100-150 som läser den...och det är roligt att den är ganska välbesökt. Kan tänka mig att du har en massa som läser din med? :)



Kram

Lilla vännen...



Det känns precis som om jag själv hade kunnat skriva det här inlägget. Jag tänker precis likadant med min farmor, fastan att hon nätt och jämt är i livet. Det värsta är att jag inte kan formulera mig, men jag är alldeles säker på att hon känner att ni älskar henne. Någonstans långt borta.



<3

Din farmor lever nog med min pappa i himlen nu. Och jag tror dom sitter där på varsin stjärna med folk dom tycker om, mår bra och ler och tittar ner på oss och tänker att vi inte skall vara lessna.

För vi kommer att ses igen. Nånstans bland stjärna.. Det är jag säker på. Jag vill tro på det.

jag vill tro på ett liv efter det här och jag vill tro på ett vackert Nangijala.. Där väntar dom på oss!

Många många styrkekramar till dig vackra du!

begravningar är hemska tillställningar... jag bröt ihop totalt på min farfars. tyckte det kändes jättekonstigt att vi alla skulle fika efteråt oxå, men faktum är att det kändes jättemycket bättre efteråt, även fikat konstigt nog.

det blir lättare att acceptera med tiden att den vi älskar är borta, inte lätt, men lättare...

kramar till dig!

Alla dom där tankarna slog mig igår. Pang bom... Såg bilden framför mig hur jobbig andningen var och helt plötsligt så blev det längre och längre mellan andetagen... Tillslut så orkade hon inte käpa mer.. Den bilden malde om och om igen igår kväll... :-( Saknar henne!!!!

fyfan vad jag rös när jag läste och såg bilden. jag saknar min morfar så oerhört mycket.. och det gör så ont att tänka på sista gången man såg dem. men bilden är otroligt vacker och det blir bättre med tiden.



många kramar till dig!

<3

jag förstår hur du känner, verkligen. Min mormor gick bort väldigt oväntat för ca två veckor sedan. Hon var sjuk men på bättringsvägen och allt hon ville och pratade om var att komma på min student i juni. Det var hennes mål och hon skulle bli frisk tills dess. Tyvärr orkade kroppen inte med att kämpa lika mycket som henne och den dagen kommer nu kännas konstig för hon skulle ju ha vart där med alla oss andra. Istället ska vi på hennes begravning tre dagar innan. Jag ska ha på mig min studentklänning även fast den är vit, som en symbolisk gest. Det kommer hon uppskatta :)

ja det är verkligen hämskt när det går så fort, mormor gick från att ha en otäck hosta till tre sorters cancer och bara en fungerande lunga bara över jullovet.. Det var jättejobbigt så klart, speciellt eftersom hon bor långt bort. Jag är glad att jag fick hälsa på henne en gång på sjukhuset alla fall men nu i efterhand känns ju ingenting tillräckligt. Hon hade precis ordnat upp allt inför studenten med transport osv, sen dagen efter kommer mamma hem från jobbet och berättar vad som har hänt. Det har kännts overkligt hela tiden. Tror fortfarande att hon ska komma hit. Men som du säger blir det nog bättre efter begravningen, man kan säga hejdå på riktigt. Men sånna här saker vänjer man nog aldrig sig vid...



Kramar