Det finns saker som folk kan säga som får en att se ljusglimtar. Så som en komplimang eller en liten historia "apropå". Jag blir glad av det och för en sekund glömmer jag. Sen kommer det igen. I magen, i hjärtat och i huvudet. Den där påtagliga medvetenheten som är så översvallande så ord inte räcker till. Jag måste repa mig, men vem begär det av mig efter en dag, inte jag iaf.

Jobbar idag, med syster. Känns fint och bra för folk är så otroligt trevliga och ömsinta. Hann med en sväng på stan på lunchen och jag kände mig nästan vanlig. Precis som hon som gick förbi med pälsen eller hon med de galna skorna. Nästan. Fast på insidan är jag inte som någon, jag är liksom ett öppet sår som blöder och varar. Det tar inte slut och det svider och värker.

Jag har så mycket frågor och så mycket att berätta och visa. Min nya kjol och mina blå shiffong tröja. Dom är jätte fina, jag lovar, vill du se? Inget svar. Nej för det finns inget, det är inte. Bara tomhet och luft. Allt som var då är inte nu. Men jag vill att nu ska vara då så jag får göra om det. Göra det bäst och kontrollerat, lägga band på mitt inre agg och känslor som egentligen inte var för dig utan för mig. Jag vill bearbeta det rätt, inte fel. Bara vara rätt. Och jag kan det nu, men nu är det tomt.

Vad gjorde du idag, varför har du stängt av? Inte för att kontrollera utan föra att jag är genuint intresserad och vill stötta dig i vad som är jobbigt och vad som är svårt. Vara den axel som jag alltid fått vara, ditt levande bollplank med idéer och tankar. Men jag vill också hör glädjen i din lite små hettsiga röst när du vill berätta något nytt, något spännande. Dina utsvävningar om framtiden och de materiella ting som sätter cravings i dig likt något jag aldrig skådat. Jag vill ge dig allt jag gav förut och lite mer.

Fy vad jag är melodramatisk. Men jag får vara det. Så det så!