Min fina underbara, dig jag lever för.

Man vet inte längre var man ska börja känns det som. Som att orden inte räcker utan känslorna har tagit över. Och även om jag delar med mig av mycket till er, här, så är det här inget jag ens skulle kunna dela med mig av om jag ens velat. Det sitter för djupt och är inte nåbart.

Det har gått upp och ner tiden sen i Lördags. Man slits mellan att vara ledsen till att vara arg till att vara besviken till att vara tom. Tomheten är dock något överhängande, något som inte verkar ge med sig eller förändras. Det är liksom ett hål i magen. Fast att livet fortsätter och jag vet att det är så, för jag lever i det, så är det overkligt. Att livet är så föränderligt som det faktiskt är, det är faktiskt läskigt. På bara en sekund så kan livet vända och tas ifrån en. Liksom ett ljus som brinner och blir ut blåst. Så är livet. Som en skör jävla tråd som brister av minsta tyngd.

Helvete också.