HÄR OM DAGEN, närmare bestämt i Onsdag, så kippte min kära syster av mig håret. Rakt av, klipp klipp. Mitt hår var ordentligt slitet i topparna och såg bara tunnt och risigt ut så om jag ska få lite längre hår som jag vill så var det bara att bita i det sura äpplet. Tycker dock inte att det blev så hemskt, kan fortfarande med hjälp av en hårnål eller två få ihop det i en knut i nacken eller på huvudet. Lovely!

UNDER SOMMAREN läser jag en hel massa. Älskar att alltid ha en bok att plocka upp ur väska när jag väntar på tåget, har lunch eller ligger hemma i sängen. Just nu har jag hakat upp mig på Camilla Läckbergs böcker och är inne på den femte av dem. Det är kriminalromaner som i praktiken är helt fristående men i alla böcker så är det samma människor man får möta och att rekomendera är att börja med hennes första. Jag gjorde misstaget och läste två böcker mitt i och har nu börjat från början för att få hela följetången.

Ett litet boktips från mig den här tisdags morgonen.

SYSTER HAR JUST varit på ultaljud där det konstaterades att ännu en liten tös växer och frodas. Åh! Tänka sig att jag ska bli moster igen, Jossa Mamma, Nova syster och Engla kusin. Åh åh åh. Jag längtar till December, en förtidig julklapp lär det bli!

JAG ÄR TRÖTTARE än tröttast idag. Jag har nämligen sovit med två små tjejer i sängen inatt och det är inte nådigt vill jag lova när man inte har en flera meter lång säng. Den ena har drömt mardrömar och skrikit i sömnen varvat med den andra som behövt kiss, bett om välling och lagt sig raklång tvärs över sängen. Ett tag övervägde jag att själv gå och lägga mig i Englas säng pch låta tjejerna brottas bäst det ville men jag kom underfund med att där skulle jag behöva ligga dubbelvikt. Hm.

Just i detta nu är syster och David och kikar på bebisen i magen. Könet ska de visst ta reda på också så nu väntar jag med spänning på vad det är för ett litet liv som gömmer sig där inne.
 

IGÅR BÖRJADE VI med att ta oss ut till Djurgården när jag hade slutat där de vankades middag och en flarra vin. Uppe på det så tog vi oss till Soap bar, Riche och avslutade natten med dans till Michael Jackson och gamla godingar på Solidaritet. En riktig hel kväll kan man kalla det. Det kändes i kroppen imorse att det varit en kalasig kväll men det värsta var att min hals kändes som den var fylld av golfbollar. Aj aj. Det blev iaf att komma upp i bra tid och möta min Engla som nu är hemma ♥

ÄR FRAMME PÅ jobbet och sitter med datorn i knät och en kaffe i handen samtidigt som jag smsar med min love. Verkar bli en seg dag om man ser till den glesa folkströmningen. Men ikväll ska jag fara till fina Lina och kanske dricka lite vin och bada i sjön. Ska bli mysiga att bara umgås, var länge sen. Sen imorgon är det påt igen och jobba, och SEN kommer min docka hem, troligtvis. Hörde just att två gotlands färjor hade koliderat, smidigt. Ska snart visa er vad jag köpte igår, den som väntar på något got..

 

psst. Den är redan nästan slut på polarn o. pyrets hemsidan men kom idag in till butik. Så SKYNDA er om ni vill haffa denna tjusiga höstjackan.

SÅ NU HAR man sovit i egen (c) säng för första gången på tio dagar och man har för första gången ställt klockan och hoppat upp ur sängen och behövt sminka sig. Man har också för första gången varit uppe alldeles själv utan femhundra små ungar (2 barn kan kännas som många fler) runt sin ben. Det suger.

Ska som sagt jobba idag, liksom imorgon. Jag jobbar öppnings passet så det är iaf en positiv sak i eländet. Men jag tror säkerligen det blir trevligt att jobba, men jag ska kämpa för att inte komma in i spår utan ska försöka fortsätta känna mig fri och glad. Just det känslorna som semester oftast frambringar.

Bilder från Gotland och tips på vad man kan ta sig för på öin kommer fortsätta strömma för det finns mängder., så stå ut!

NU SITTER VI på båten. Var ingen rolig historia att säga hej då till huset och min lilla kärlek. Hon gav mig en puss och sa "I lav jo mamma" och gick och lekte men i mig värkte det. Jag vill vara med alla dagar på Gotland, uppleva det Engla upplever. Men det är den bittra sanningen. Verkligheten kallar och glad får man kanske vara att man har ett jobb att återvända till, det är de inte alla som har. Fast jag har svårt att tänka så. Jag vill vara ledig jämnt och jag ser helst att livet är en fest från morgon till kväll. Glädje och skratt är vad som är livets godhet och lycka. Självklart finns det hemma också, men inte på samma avslappnade, fria sett, inte alls så. Man har så många plikter, saker som kallar och saker som måste bli gjorda. Livet blir lätt till ett "jag måste bara" om man inte har uppsikt. Jag ska kämpa för att ha det och fortsätta leva i nuet när jag kommer hem. Jag vill inget hellre.

Men jag kommer saknar mitt <3 det här dagarna, men hon har det bäst där hon är.

Det är mulet och ibland kommer det en skur, men det gör inte så mycket. Vi har åkt det blå tåget kring ringmuren, ätit glass, varit på stenugns bageriet och nu sitter jag och laddar in det fyrhundratjugofyra bilderna från igår och idag. Melissa Horn sjunger i bakgrunden och C och Engla är ute och letar efter hennes orm (ett snöre) som heter Liza. Hon kan leka med det i timmar men nu har hon förlagt det. Jag känner mig nöjd med livet, liksom upprymd. Jag ska fila på ett inlägg med sjuttioelva bilder till er men nu ska jag ropa på mina kärlekar och mysa i soffan framför Ariel.

Jaha. Då ska man vara inne på lasarettet klockan 16. Fröken har troligast fått scharlakansfeber. Suck och stön. Det här blir inte den semester jag hoppats på det känner jag. Som tur är så är hon smitt fri imorgon med pencelin så vi behöver inte boa in oss.

Skit också.

(vanliga symptom på scharlaknasfeber är; feber, ont i halsen, rött och svullet svalg, röda kinder,belkhete runt munnen, illamående och ont i huvudet. Hade ni sett Englas tunga så hade ni förstått. Kinderna är iaf blossande, kanske inte syns här men men.)

Jag och L tog svängen förbi barkaby inna jobbet för att lämna mina hope skor på lagning då klacken håller på att låssna och båda sulorna har släppt (HA, vilket skämt att dyrt är bättre). Mannen i kassan var hjälpsam och skulle se vad skomakaren kunde göra. Han själv tyckte ju skorna va "riktigt schyssta", hehe. På vägen ut så kunde ja inte undgå skokartongerna som stod uppraddade mitt på golvet. Efter lite prövning fram och tillbaka kom jag ut med en ny kasse och ett par hope skor rikare.

- Engla vem är det som sjunger?

eftertänksamhet..

- Det är Håkan Hellström.

- Japp!

- Håkan, mamma. Det är ju Håkan.

Lite som att hon kom på att Håkan Hellström inte var Håkanhellström utan att han faktiskt hette Håkan.

 

Har tittat på Michaels minnesstund nu och man kan inte annat än bli rörd till tårar när hans dotter väljer att ta sig fram till micken med gråten i halsen och säga att hennes pappa var den bästa. Så fint, ärligt och vackert. Vilken styrka att kunna göra det trots tårarna som vällde fram.

Nu ska jag mysa lite mer med min C och tjata om dessa. Jag har grova cravings.

 

.. när jag väl blev övertalad att ta EDA så kom läkaren in och tröck in den milslånga nålen i min rygg. Det gällde att ligga blixtstilla så den inte hamnade snett. Värkarna gjorde det inte lätt men med en stilla gråt och tårar rinnande längst kinderna så sattes den och det dröjde inte länge förens ett lugn lades sig över mig och salen. Vi tittade alla på hur mina värkar fortsatte att visa toppar på ctgn men nu kände jag dem inte överhuvudtaget.

Jag fick mig någon timmes vila men fick straxt efter midnatt ett ryck och ville upp och gå igen, det kröp i min ben liksom myror hade krupit upp i dem. Upp och med stöd av mamma och J kom jag på fötter. Plötsligt blir jag rädd, värkarna är tillbaka och den här gången känns det annorlunda. Det kändes bokstavligen som att jag skulle skita på mig och jag kände hur jag ville trycka, trycka ut.

Bara någon timme tidigare hade en barnmorska varit inne och konstaterat att jag ännu inte var öppen helt och att det skulle dröja en stund till. Nu var hon tillbaka och ropade på sina kollegor att skynda. Det var dags.

Jag föll tillbaka i sängen och började skrika på J och mamma att massera mina vader, krypandet ville inte ge med sig och jag ville att det skulle massera så händerna vitnade. Allting från och med nu är som ett töcken och jag minns att jag i ett läge fick dra i mig lustgas och började säga saker som "den sjunger för mig" och barnmorskan drog då bryskt ifrån mig masken för att jag inte skulle försvinna bort för långt.

Jag återtog fattningen och efter att tills nu stått på knä vänder jag mig och lägger mig på rygg. Det var dags att krysta och de lilla knyttet i min mage skulle snart få se dagens (nattens i detta fall) ljus. Klockan var nu två på natten den tredje Juli. Nu börjat jag känna hur Engla är påväg att med hjälp av jämna påtryckningar ta sig ut.

"Emily tar sin hand och känner på huvudet, sedan utbrister hon "Kom ut nu älskling, jag längtar efter dig".. Baaah.. då brister det för mig, jag gråter resten av förlossningen, allt är så fantastiskt!"

"Mycket snart kommer en perfekt liten liten Engla upp på Emilys bröst, tårarna sprutar på mig o mamma, men Emily, hon är chockad *skrattar* "Kommer du ifrån min mage?" säger hon.."

Jag var i chock. Var det här den lilla sak som de senaste åtta månaderna befunnit sig i min mage? Hon var helt perfekt, liten och pippinett, en näsa liksom en lite knapp och man kunde inte likna henne med något annat än en docka.

Den 3 Juli klockan 02:19 kom lillan till jorden. De underbaraste och mest fantastiska jag någonsin gjort, jag skulle kunna göra om det, trots de långa timmarna, imorgon igen.

 

 åh.

börja läs här.

Jag började på eftermiddagen/kvällen igår (för fyra år sedan) så smått att få värkar i oregelbund takt och med pendlande styrka. Chocken höll fortfarande i sig och jag litade inte riktigt på läkaren och barnmorskorna som förkunnade att "snart var det allt dags". Det kändes overkligen, lite som att det här kan inte hända mig, att föda "så" pass tidigt. Jag hade visserligen gått i tankar om att det faktiskt KUNDE bli så att förlossningen startade i samband med vändningen men man tror ju som sagt aldrig att de skulle hända en själv.

J ringde till min mamma någongång på eftermiddagen den 1 Juli och mamma tog sig i besturtning till Danderyd med kläder, skor och saker till mig. Tanken var ju somsagt att förlossningen skulle ske på Gotland och att min låssas mamma Marie skulle närvara men icke sa nicke, Engla hade andra planer hon.

Kvällen fortlöpte men inga större förändringar skedde på värk fronten så söta J for hem någon gång vid halv ett på natten mellan den första och andra Juli, med lov ord om att det INTE skulle bli någon bebis under natten. Då hade J varit vid min sida under många timmar, stöttat, skrattat och puschat mig, tror inte jag hade klarat allt så bra som jag gjorde utan henne.

Under natten blev det inte många timmars sömn mellan värkarna och jag fick alvedon som tydligen skulle ge någon hjälp, vilket jag inte alls märkte av. Mamma höll sig vid min sida och vi lyssnade båda med spänning på ljuden och skriken från det andra salarna som ekade i natten. Det gick till den punkten att min mamma fick gå ut och fråga om det gick bra för en av kvinnorna som skrek i högansky och skrämde vettet ur varenda människa. Jodå, det hade gått bra.

På morgonen idag för fyra år sedan så kom J tillbaka och jag var då tröttare än tröttast efter över ett dygn av värkar, ingen sömn eller mat. Plötsligt får jag besked om att "nu tar vi hål på hinnorna". Sagt och gjort. Jag fortsätter som hela dygnet att andas igenom värkarna med mamma och J som turas om att massera min rygg. Ingenting liksom tens, vetekuddar eller lustgas biter på mig och jag bestämmer mig för att med hjälp av att knyta och släppa mina händer i takt med värkarna är det bästa. Värkarna blir allt starkare när hinnorna är tagna men ännu inte regelbundna. Klockan måste ha varit straxt efter lunch när barnmorksan kopplade mig till en droppställning och jag fick värkstimulerande för att skynda på värkarna och få dem regelbundna.

Timmarna gick och jag gick varv efter varv ute i korridoren och märker att värkarna återkom på exakt samma ställe och med det har de altså blivit regelbundna. Efter något som kändes som en evighet utan mat och sömn så kom en barnmorska in till mig.

"Hon övertalas att få en EDA, vilket hon under nästan två dygn av värkar sagt nej till, men nu måste hon vila för att orka med krystvärkarna senare tycker barnmorskan."

Jag var smått förtvivlad trots de smärtsamma värkarna som bara ökade i styrka och ville för allt i världen INTE ha EDA (ryggmärgsbedövning). Mamma har berättat i efterhand att hon grät när dom satte den för hon visste att jag verkligen inte ville. Fick även veta att EDAn sattes utifall man blevtvungen att göra akut snitt då Englas hjärtljud blivit oregelbundna och svagare.

forstättning imorgon bitti...

exakt för fyra år sedan...

...hade jag kommit in till Danderydssjukhus. Engla bebisen låg i sätesställning och de var tvungna att  försöka vända på fröken då vi några dagar senare skulle fara över till Gotland där förlossningen var beräknad att bli och då skulle lilla ligga riktigt. Jag var idag (för fyra år sedan) i vecka 35+6.

Jag hade en vän med mig, som vi kan kalla J, som hon liksom jag var höggravid. Vi skrattade och hade oss och hon tröck min hand hårt när en väldigt handfast läkare kom in, tog tag i magen och började vrida runt. Det gällde att andas, andas. Jag hade fått bricanyl precis innan för att livmodern skulle slappna av och göra vändningen enklare och mindre smärtsam. Det tog en stund att snurra runt bullen i magen och det var inte det underbaraste jag varit med om vill jag lova men med stöd från J så rann tårarna stilla och jag kunde slappna av.

När vändningen var klar och klassades som lyckad, efter att ha studerat lillans hjärta på en ctg aparat, så skulle jag bli utskriven och jag och J hade stora planer på att fara till Täby, köpa baby kläder och äta donken. Efter några steg upp ur sängen och emot toaletten hojtar J att min sjukhusrock är full med blodfläckar. Wonderfull. Inskrivning och ihopkoppling med ctgn var ett faktum, det var slemproppen som helt sonika hade gått.

Någon timme senare så kom den svala och otroligt opersonliga läkaren tillbaka in i rummet och förkunnade att "nu ska du föda barn". Jag blev perplexd och förklarade att nja, det var jag inte riktigt säker eller redo för. Jag blev verkligen ställd och jag tror J såg skräcken i mina ögon. Jag, föda, nu? Va? Det var ju flera veckor kvar och jag hade inte köpt någon vagn, blöjor, kläder eller ens läst på om förlossningen. Det var just dessa saker jag skulle ägna mina höggravida, tunga och långa veckor till. Jag var rädd att väntan skulle bli för lång annars, men man lär sig av sina misstag kan jag lova..