.. när jag väl blev övertalad att ta EDA så kom läkaren in och tröck in den milslånga nålen i min rygg. Det gällde att ligga blixtstilla så den inte hamnade snett. Värkarna gjorde det inte lätt men med en stilla gråt och tårar rinnande längst kinderna så sattes den och det dröjde inte länge förens ett lugn lades sig över mig och salen. Vi tittade alla på hur mina värkar fortsatte att visa toppar på ctgn men nu kände jag dem inte överhuvudtaget.

Jag fick mig någon timmes vila men fick straxt efter midnatt ett ryck och ville upp och gå igen, det kröp i min ben liksom myror hade krupit upp i dem. Upp och med stöd av mamma och J kom jag på fötter. Plötsligt blir jag rädd, värkarna är tillbaka och den här gången känns det annorlunda. Det kändes bokstavligen som att jag skulle skita på mig och jag kände hur jag ville trycka, trycka ut.

Bara någon timme tidigare hade en barnmorska varit inne och konstaterat att jag ännu inte var öppen helt och att det skulle dröja en stund till. Nu var hon tillbaka och ropade på sina kollegor att skynda. Det var dags.

Jag föll tillbaka i sängen och började skrika på J och mamma att massera mina vader, krypandet ville inte ge med sig och jag ville att det skulle massera så händerna vitnade. Allting från och med nu är som ett töcken och jag minns att jag i ett läge fick dra i mig lustgas och började säga saker som "den sjunger för mig" och barnmorskan drog då bryskt ifrån mig masken för att jag inte skulle försvinna bort för långt.

Jag återtog fattningen och efter att tills nu stått på knä vänder jag mig och lägger mig på rygg. Det var dags att krysta och de lilla knyttet i min mage skulle snart få se dagens (nattens i detta fall) ljus. Klockan var nu två på natten den tredje Juli. Nu börjat jag känna hur Engla är påväg att med hjälp av jämna påtryckningar ta sig ut.

"Emily tar sin hand och känner på huvudet, sedan utbrister hon "Kom ut nu älskling, jag längtar efter dig".. Baaah.. då brister det för mig, jag gråter resten av förlossningen, allt är så fantastiskt!"

"Mycket snart kommer en perfekt liten liten Engla upp på Emilys bröst, tårarna sprutar på mig o mamma, men Emily, hon är chockad *skrattar* "Kommer du ifrån min mage?" säger hon.."

Jag var i chock. Var det här den lilla sak som de senaste åtta månaderna befunnit sig i min mage? Hon var helt perfekt, liten och pippinett, en näsa liksom en lite knapp och man kunde inte likna henne med något annat än en docka.

Den 3 Juli klockan 02:19 kom lillan till jorden. De underbaraste och mest fantastiska jag någonsin gjort, jag skulle kunna göra om det, trots de långa timmarna, imorgon igen.

 

 åh.