i september fick jag ett ryck. som jag allt för ofta får när det gäller just hårfärg. jag fick för mig att jag var trött på blont och ännu en gång (det var några år sen sist men men) skulle bli mörkare, röd för att vara exakt.

 

vad fick jag rött ifrån egentligen? jag har aldrig i hela mitt liv tänkt att jag skulle passa i rött. impulsiv som jag är så köpte jag något billigt kraffs på ica som min syster smetade in i mitt härligt gulbonda hår ;)

 

ångest. shit vilken ångest jag fick!

 

håret blev rödare och rödare och jag räddare och räddare. när färgen var urtvättad så var väl min första kommentar "var är vinet?". haha. jag undvek speglar ett tag tills jag kände att äh, aja det är bara hår.

 

en vecka senare fick jag för mig att det börjat bli dassigt och tråkigt i färgen så jag kom på den briljanta idén att färga det ännu lite mer rött, typ koppar - skrikandes rött. fy fan vad jag såg ut efter det! ännu mer ångest. en vecka till och jag bestämde mig för brunt. brunt bli bra!

 

nu sitter jag med mitt bruna hår och känner mig faktiskt rätt nöjd. jag gillart! för det första så ser det ut som mitt tunna hår nästan är lite tockt (på långt avstånd då ..) för det andra så gillar jag att va mörkare så här på hösten. jag kan dock inte lova att jag sitter här i mars och fortfarande tycker det är häligt, men just nu gillar ja det.