mamma-oro
nu har engla åkt med sin pappa och som alltid sitter jag med ett litet obeskrivligt hål, jag hatar det. missförstå mig inte, jag unnar engla all tid med sin pappa och tvärtom men jag har på senare tid börjat tänk .. tänka för mycket.
vad ifall något händer .. ?
altså inte oj-hon-ramlade-händer utan om något händer, HÄNDER. det kan såklart hända när hon är med mig också men då har jag kontroll, då är jag där, men jag kan sitta här och vara livrädd att det händer när jag INTE är med. samma sak om jag jobbar sent, jag har dåligt samvete och ont i magen hela tiden. vad sjutton är det för fel på mig?
jag avskyr det här. jag har tom börjat bli smått paranoid här hemma och springer och tittar på henne när hon sover "andas hon?", lite som när hon var nyfödd och man trodde att vad som helst kunde hända. så känner jag det nu.
det har inte alls att göra med att jag inte litar på englas pappa, min mamma, nannie eller någon annan som passar/har henne utan det är bara en egoistisk rädsla tror jag, rakt igenom. det här handlar om mig, mina känslor och min oro. men jag måste försöka släppa det och njua av egentid osv. annars går man väl under ...
ta dig samman, argh !
sådär kommer man nog alltid, i perioder, känna! haha när jag åkte till london under 4-5 dagar förra sommaren så var jag totalt paranoid över att "nått skulle hända" trots att jag såklart visste att vega var trygg med mattias.
så kan jag känna när vega varit en helt hos min mamma oxå.. även om jag vet att allt är bra! det är nog bara så man funkar som människa och mamma, man oroar sig.. ofta helt i onödan!
sådan pälsjacka har min lilla kusin med, den är så söt så:)
Tror det är en fullt normal mammakänsla!
Känner igen mig så väl i det du skriver!
Sv: Jag äter inga direkta vitaminer, däremot dricker jag Berocca för att få lite energi.
Kanske dags att börja ta lite vitaminer.
Kram Kram
Skrev ett inlägg för någon vecka sen och presic samma känsla. När vi kom hem från sjukhuset så släppte liksom allt och all oro kom över mig. Är ocskå mycket räddare att något ska hända min lilla tjej, på ett sätt som jag inte varit innan. Men jag tror ju att det har att göra med att man blir medveten om att det faktiskt kan hända något med ens barn när dom är sjuka. Man börjar tänka tankar och så kommer oron. Stor kram
Som jag känner igen det du skriver. Man känner sig tryggast när man har sina barn i ens närhet. Vänta tills din dotter börjar tänja på gränserna med utgång och annat, Hualigen vad jobbigt det är :-)
Sköt om dig
Åhh, jag håller med dig! Jag kan till och med må fysiskt dåligt när jag har lämnat min skrutta på dagis för "vilka är fröknarna egentligen?", "ser de henne?", "får hon den trygghet och uppmärksamhet som hon behöver?" cirkulerar oavbrutet i huvudet och jag vill tvärnita på motorvägen, göra en burnout och åka och hämta hem mitt lilla hjärta. Vi vet ju att vi kan lita till 100% på barnens fäder, dagisfröknar, mostrar etc. men känslan av kontroll och enorm kärlek är så överträffande. Vi vill ju att allihop i hela världen ska se vårt vackra barn och älska det lika mycket som vi gör!
Vilken jobbig känsla. Jag tror det handlar om, som du säger, kontroll.
Fina bilder på er iaf.
Kram
Ja tänk om de som fick barn någon gång höll ihop så det slapp bli sådär. Verkar omöjligt.
