Varför är livet så fruktansvärt, fruktansvärt orättvist? Det känns som det mest har rasat och nu rasar det igen, mer än någonsin. Inte mitt liv, men en stor del av det är påväg att ge vika och det gör så ont. Man vet att det egentligen inte handlar om enbart "mig och mitt" men det är något som påverkar alla omkring mig och det märks i luften att det inte är bra. Att det är försent och förjäves. Det är Du som får lida och som mår sämre än någon människa förtjänar. Jag önskar ingen att få bli sjuk så som du. Ingen. Men jag känner bara den yttre smärtan. Smärtan som kommer utav rädslan.

Förra fredagen åkte min farmor in på sjukhus. Idag vet vi att det inte är något som går över eller som går att fixa med medecin eller operation. Men hon måste vara stark men jag vet inte om hon orkar. Det har nog gått för långt och hoppet i hennes ögon har slocknat avsevärt.

Jag var hos hennes i Måndags, innan jag åkte. Jag fick panik när jag hörde vad som hänt och blev rädd att det kanske skulle vara försent att vänta med att hälsa på tills jag kom hem. Jag hade suttit hela morgonen och knepat och knåpat ihop ett foto album till henne med bilder från i sommras som jag ville ge henne för att hon skulle få styrkan tillbaka, livsglädjen och allt därtill. Jag ville visa henne det glada bilderna på barnen, solen, sommaren och jag ville få henne att tro på att hon kommer vara där igen, på Gotland och på stranden. Hon orkade knappt titta i det men jag vet att hon uppskattade det. Och det känns viktigt för mig.

När min farfar gick bort för 5 år sedan så kom det på något sett som en blixt från klar himmel. Vi visste alla att han var sjuk ( i cancer) men läkarna var hoppfulla och trodde på bättring. Det var på sommaren och jag skulle precis åka till Hultsfred på festival. Farfar hade pratat med pappa som vidarebefodrade hälsningen om att farfar gärna ville träffa mig för att berätta något. Han hade nyligen läst en novell jag skrivit för ett arbete i skolan som jag fått högsta betyg på och som handlade om självmord. Jag tror kanske det hade med den att göra. Han var stolt över hur duktig jag var på att skriva vet jag men jag vet inte vad det var han ville säga mer för jag fick aldrig höra. Han dog dagen innan jag kom hem. Jag har aldrig känt mig som jag gjorde då. Det var som att luften rann ur mig och som att jag missat något stort. Något som jag aldrig kommer få veta vad det var eller vad det handlade om.

Senare den sommaren dog min mormor också. Det är de två dödsfall jag fått uppleva och kommer ihåg på mina tjugotvå år. Jag vill inte uppleve ett till. Trots att jag vet att det är livets gång och att vi alla kommer vandra samma väg så vill jag inte se det. Jag vill förneka det in i det sista. Precis så är det jag gör nu. Jag vill inte för mitt liv tro att något kommer hända med farmor, hon är sjuk, jag vet. Men hon kommer reda sig och i sommar kommer hon springa runt på tomten på landet som vanligt. Vi kommer sola och rensa i trädgården och barnen kommer leka och ty sig till henne som det alltid gjort. Hon kommer ägna sin tid till att tillfredställa alla och som alltid ställa sig i sista rummet och se till andras behov, men jag kommer inte tillåta det längre, inte på samma sett. Livet är för kort. 

Vi har haft våra duster. En rejäl en för snart två år sedan. Det är inget jag idag är stolt över men jag kan ändå se tillbaka på det som lärorikt. Jag tog mig i kragen den gången och ringde farmor för att be om ursäkt. Det är något jag är stolt över och farmor uppskattade det till tårar. Det känns på någit vis bra idag, att jag vet att jag stod upp och inte ville vara ovänner. För man vet aldrig. Man vet aldrig när livet vänder sig ryggen. Var man än är i livet så är vi alla sårbara och det kan hända den bästa. Precis som nu.

 



 

 




 Kärlek.