Det har varit en fin påsk, väder mässigt. Annars har det varit ett virrvarr av känslor som slungats fram och tillbaka innuti mig.

Det var i lördags. Jag vaknade av att min systers telefon ringde och jag vet att det var något i hennes röst som gjorde att jag flög ur sängen och upp. De hade ringt från sjukhuset och sagt att farmor var sämre. Hon hade under natten fått ont och blivit mattare. Jag, min syster och mamma åkte in direkt och satte oss vid farmors sida. Hon sov djupt på morfinet hon fått tidigare på morgonen. Hon låg stilla och andades tungt och rassligt i syrgasmasken. Efter en stund kom även min farbro Johan.

Vi satt och små pratade, skrattade och ibland satt vi under en talande tystnad. Farmor vaknade några gånger och såg på oss med tindrande ögon och leende läppar. Hon tog oss var och en om ansiktet och såg liksom igenom oss. Jag tror hon såg vår oro och smärta och log för att lugna. Hon talade sluddrigt och inte riktigt förståligt. Precis när morfinet släppt något och farmor blev något vid medvetande så gick jag, Josephine och mamma ner för att köpa lunch och för att ge Johan en stund ensam med sin mamma, min farmor. Han berättade senare att han hade fått sms av min pappa som hade skrivit och bett honom säga till farmor att han älskade henne, så hon förstod. Hon förstod och hälsade samma sak tillbaka. Efter någon timme fick hon mer morfin som gav henne stilla sömn.

Vid sjuttontiden åkte mamma. Vi tre satt kvar, liksom vakandes. Vi visste alla vad som skulle ske men inte när och inte hur. Precis som Johan sa senare, efter, man trodde man skulle missa det, ögonblicket. Men det gjorde vi inte, inte på långa vägar.

Plötsligt ändrades andningens rytm och läte. Jag och Josephine ryckte till och Johan la ner sitt korsord. Tiden var innen och vi alla visste. Vi satte oss tätare omkring och jag höll krampaktigt om farmors ben. Tårarna sprutade när jag plötsligt kom till insikt och vad som faktiskt höll på att hända. Farmor, min farmor höll på att lämna oss. 

Det tog fler, flera andetagen innan hon gav med sig och släppte taget. Innan hon tillsist blev tvungen att ge sig av. Vi grät alla tre och jag böjde mig över det stilla ansiktet som äntligen fått ro och sa "farmor vi älskar dig". Jag vet att hon hörde, men nu från en plats över oss.

Älskade farmor. Kärleken är obeskrivlig liksom smärtan.