Fick precis ett mms av pappa. Han har åkt från Gotland till Stockholm över dagen för att träffa farmor. I mmset var det en bild på farmor. Slangar här och där och ett litet leende skymtas. Han skriver att hon stramade upp sig för kortets skull.. Hon är mycket sämre än hon ser ut.

Känns så hårt att pappa är på väg att missta sin mamma. Han har misst sin pappa för bara några år sedan och det var egentligen lika otippat som nu med farmor. Jag hatar att min pappa är ledsen och mår dåligt. Det gör man ju självklart med alla som man älskar men med pappa är det något annat. Har alltid fått en speciell kännsla när han mår dåligt. Liksom att jag tar på mig det, fast egentligen inte. Svårt att förklara. Men jag vet hur det var när farfar dog. Det var hysteriskt liksom i en dimma. Jag vill inte komma ihåg hans ansikte och hans tårar när han föll på knä med Albin i famnen framför öppningen till hans grav. Men det är en bild som har ettsats fast och jag kan inte få bort den.

Jag vill inte.


Imorgon ska jag ta morgon/förmiddags passet hos farmor. Ska ta med mig lite mer fotografier och få henne på andra tankar. Jag vill att hon ska känna att hon levt ett fint liv. Att hon ska tänka på allt det bra och inte på att hon mår dåligt och är nära slutet. Jag vill få henne att glädjas över allt hon åstakommit. Alla vi 12 barnbarn och 2 barnbarnsbarn som aldrig skulle fått sätta sina fötter på jorden utan henne. Hon har gjort skillnad. Hon har förgyllt liv. Jag vill att hon ska fokusera på sådant, inte på nutid utan på dåtid.